Insikt genom förkast av associationer - spekulation i religion som snedsteg och psykedelisk musik som metod

Följande är intressant, men ett resultat av ett, ganska, ledigt tänkande

Vägen till visdom kanske går genom att förkasta invanda associationer – tankar om hur saker och ting förhåller sig. Förmågan att förkasta invanda associationer kan problematiseras och det ska jag inledningsvis försöka. Senare beskriver jag hur psykedelisk musik kan ge en effekt där känslan av associationer mellan olika upplevelser kan försvagas, och jag spekulerar i om samma effekt kan beröra även individens invanda tankar.

Jag inleder med ett citat där jag tidigare beskrivit hur vår uppfattning av vardagen är ett mönster av associationer, och där jag antyder att det mönstret måste förkastas.

"Visdomen nås genom vardagligheten, men en sådan tanke verkar mest göra tänkaren bekväm i att vardaglighet existerar som en verklighet enligt ett "vardagligt" mönster. […] I själva verket har vi gjort vardagen ytterst vardaglig genom vår tendens att fästa oss vid olika sätt att betrakta omgivningen – olika sätt att associera olika sinnesintryck med varandra. Vägen till visdom måste vara att åsidosätta invanda associationer, och finna nya, […]"

/2011/02/associationsformaga-och-den-kosmiska.html

Vägen till visdom kan antas bero på hur väl vi lyckas åsidosätta invanda associationer och följaktligen skapa nya associationer som är aktuella för just den verklighet som för tillfället gör sig gällande. Sökandet efter visdom kan dock ta en idiotisk form. När verkligheten blir beklämmande som under ständig oro, då gör vi tvärt om – istället för att lösgöra associationen mellan oroskänslor och olika följdtankar, så tar vi de oroliga följd-tankarna som ett bevis för hur verkligheten ser ut. Vi stärker alltså associationen mellan känslor och tankar istället för att lösgöra dem (och i när läget blir värre måste tänkbart en terapeut lösgöra associationerna). Förstärkandet av associationerna kan beskrivas på följande sätt och är karaktäristiskt för religiöst folk:

"Jag nämnde att oron undergräver visionen om framtiden för många av oss, och den undergrävda visionen av framtiden undergräver vi ytterligare med fantasin om att vi ska nå ett tillstånd där vi inte alls påverkas av orons obehag. Så, vi fantiserar om verkligheten och framtiden och tycker att den suger på många sätt, men är det reellt att fantisera ytterligare om en slags frigörelse i form av kosmisk visdom, nirvana, Gud eller whatever – tårta på tårta."

/2011/03/verkligheten-suger-och-detsamma-gor.html

Vad som sker är att individen associerar känslor av oro med tankar – oroskänslan underbygger en vision om framtiden som är plågsam – och individen kontrar den mentala tendensen genom att skapa en ”mot-vision” om en frigörelse – ett behagligt tillstånd – som himmelriket, nirvana, eller visdom.

Hur kan individen undvika den att idiotiskt förstärka associationer? En mental effekt jag minns innebär att sinnet förlorar känslan för det logiska sambandet mellan förnimmelser.

"Vanlig musik ger en tydlig känsla av sammanhang mellan melodier och rytmer och repetition. […] dark psychedelic [är] en genre som manar lyssnaren att ständigt försöka omtolka hörselintrycken för att bilda en känsla av sammanhang, men känslan av sammanhang är ibland omöjlig att uppnå. Inslag av kaos fragmenterar de rytmer och melodier som stundvis byggs upp, och det är intressant att notera att den övriga tillvaron snart också börjar upplevas som fragmenterad."

/2010/02/upplevelser-med-dark-psychedelic-trance.html

Jag beskriver sedan en mental situation där jag inte längre upplever det logiska sambandet mellan ett händelseförlopp som sker i rummet. Jag upplever även att fysiska fenomen inte längre sker kronologiskt. Jag konstaterar att även om jag förstår sambandet rent logiskt mellan olika fenomen, så upplever jag inte sambandet.

Jag tror den här upplevelsen är för vagt återgiven för att jag ska kunna anta slutsatser kring hur associationsförmågan kan försvagas genom psykedelisk musik, men jag kan konstatera att associationsförmågan verkar försvagas. Jag kan inte säga huruvida effekten kan vara av praktisk användning för att förkasta invanda associationer, och därmed upptäcka nya.

Associationsförmågan kan möjligtvis minska i samband med psykedelisk musik, men effekten tycks främst röra sig om mentala associationer mellan olika fysiska fenomen som observeras genom sinnesorganen. Jag har ännu inte upplevt att invanda tankemönster skulle drabbas av samma effekt, men jag kan rikta min uppmärksamhet på att se hur tankarna reagerar i samband med psykedelisk musik.

----------------

Fokusera inte på att finna en enda association mellan föremål som är universell, utan fokusera på att fostra en process där associationer antas och förkastas om och om igen allt eftersom verkligheten förändras. Påståendet kan vara intressant att undersöka. Jag konstaterade något liknande tidigare:

"Vägen till visdom måste vara att åsidosätta invanda associationer, och finna nya, och möjligtvis är det själva processen av att finna som innehåller visdom, och inte alls de slutsatser som finnes."

/2011/02/associationsformaga-och-den-kosmiska.html

Verkligheten suger, och detsamma gör religion

Verkligheten suger på många sätt – ansvar och den stress som följer det, och den oro som således undergräver framtiden. Jag syftar på ett själsligt obehag, och jag menar att vi hanterar obehaget på följande vis med några anmärkningar.

Inom oss vill vi bort från den verklighet som suger, och vår tillflykt blir meditation och absolut nödvändigt: idén om en visdom som ska göra oss immuna mot verklighetens obehagliga krafter. Med kosmisk visdom ska verkligheten inte längre suga musten ur oss och vi föreställer oss att känslor som stress och oro inte längre ska påverka oss även om de uppstår.

Jag nämnde att oron undergräver visionen om framtiden för många av oss, och den undergrävda visionen av framtiden undergräver vi ytterligare med fantasin om att vi ska nå ett tillstånd där vi inte alls påverkas av orons obehag. Så, vi fantiserar om verkligheten och framtiden och tycker att den suger på många sätt, men är det reellt att fantisera ytterligare om en slags frigörelse i form av kosmisk visdom, nirvana, Gud eller whatever – tårta på tårta.

Pendel mellan död och framtidstro

Diverse naturlagar kommer att göra allt jag består av ogjort. Jag lever under förutsättning att jag en dag inte kommer att leva, och jag arbetar med att skapa en meningsfull tillvaro. Olika livskriser påminner oss om döden, och får oss att ifrågasätta vad som är meningsfullt. Ibland uppstår tanken att tidigare åtaganden inte var meningsfulla.

Associationsförmåga och den kosmiska visdomens väsen

Genom musiken kan jag få en ”andlig” förståelse för min existens och omgivning. Ja – psykedelisk musik är tillräckligt abstrakt och varierande för att låta sinnet göra en mängd lösa associationer som sträcker sig in i den ”andliga” dimensionen av det mänskliga sinnet. Associationerna består av abstrakta känslor och mentala bilder som ger upplevelsen av att de hör samman med min verklighetsuppfattning och självuppfattning.

Alla lösa associationer saknar påtaglig betydelse eftersom de är alldeles för vaga för att kunna förklaras. Jag kan inte övertyga dig om att mina upplevelser är betydelsefulla även om upplevelserna känns betydelsefulla. Jag kan bara antyda att associationerna känns personligt betydelsefulla eftersom de vidrör det personliga material som jag består av. Musiken lockar till abstrakta associationer – en känsla av samband – mellan olika delar av mitt personliga material. Jag upplever mig själv enligt nya perspektiv.

Men just nu finner jag musiken tråkig och oengagerande, och inget av ovanstående gör sig gällande. Ovanstående är säkert bara halva sanningen som kompletterats med kreativa tankar för att sätta saker och ting i ett sammanhang. Varför ovanstående skulle vara betydelsefullt är också oklart.

Idén om sinnet som en dörr till kosmisk visdom lockar mig till tron om att en sådan dörr existerar, men just nu känns allt enbart ordinärt och vardagligt. Visdomen nås genom vardagligheten, men en sådan tanke verkar mest göra tänkaren bekväm i att vardaglighet existerar som en verklighet enligt ett "vardagligt" mönster. I själva verket har vi gjort vardagen ytterst vardaglig genom vår tendens att fästa oss vid olika sätt att betrakta omgivningen – olika sätt att associera olika sinnesintryck med varandra. Vägen till visdom måste vara att åsidosätta invanda associationer, och finna nya, och möjligtvis är det själva processen av att finna som innehåller visdom, och inte alls de slutsatser som finnes.

Handlingar får konsekvenser - så skönt

Plötsligt slår en insikt ner i mitt stackars huvud – ett huvud som redan är utmattat av sömnbrist. Jag ser plötsligt att handlingar har konsekvenser som sträcker sig utanför den egna personen och påverkar omgivningen. Det är enkelt att förstå, men jag intalar mig att jag faktiskt upplever perspektivet. Jag vill inte bli salig här och hävda att allt är förenat i en enda stor klump som kallas oneness som österländsk filosofi tycks älta. Jag vill inte heller blanda in snack om karma – det du gör mot andra får du tillbaka själv. Jag vill enbart påpeka ett synsätt som innebär att handlingar som är värdelösa för den egna personen faktiskt kan vara värdefulla för omgivningen, eftersom de ger långtgående effekter.

Idag försökte jag fylla ett harmlöst begär – jag gick tillbaka till rummet för att se till att jag inte glömt något. Jag träffade på Anders och fällde en tanklös, men positiv kommentar – det var mest en social gest. Senare insåg jag att kommentaren möjligtvis kom att ha stor inverkan på Anders eftersom kommentaren exakt berörde ett problem han just diskuterade med en vän. Jag lämnade rummet, men tog med mig insikten om att effekten av min handling levde vidare i rummet – genom Anders.

Ofta är jag inte uppmärksamma på att handlingar kan få viktiga betydelser för omgivningen, eftersom det är lätt att enbart fokusera på vilken betydelse handlingar har gentemot de egna begären. Jag har inget emot begär, men jag vill hävda att det samtidigt pågår en tillvaro bortom våra begär. I min irrighet fyller jag vissa dagar med meningslösa handlingar, men kanske är dessa handlingar helt och hållet avgörande influenser för andra i omgivningen. Jag kan luta mig tillbaka och skita i att fylla de egna begären (ja det kan vara ganska tröttsamt att fylla begär), och istället inbilla mig att jag faktiskt gör nytta, och eftersom vissa anser att begär är roten till ondska, så kan jag mycket väl försäkra mig om att jag inte gör ondska eftersom jag gör avkall på begär (ja, till viss grad). Kanske kan jag även inbilla mig att mitt varande är en del av en "högre mening".

Reflektion kring Marv i Sin City

Det träffande i mina ögon är särskilt hans syn på liv och död, där han tycks ha en distans till livet så att smärta och annat blir ovidkommande. En orädsla inför döden är också där, eftersom livet inte tycks vara högt värderat eller på allvar taget, och livets kantigheter omsveps av humor – svart, sarkastisk, ironisk, eller bara humor. Träffande är också det permanenta lugn som omger tanke och självreflektion. Personliga bekymmer och intensiva omständigheter i kombination med ständigt lugn vittnar om ett sinne som funnit vila i en hätsk värld. Möjligtvis finns där en trötthet inför livets flackiga nyanser, och döden som svarthet ses som en befrielse, men Marv är inte självmordsbenägen, utan saknar bara fruktan för mörker.

Intressanta är att filmen – Sin City – är del av vår populärkultur, och därmed kan samhället (i viss mån) ses rättfärdiga den livshållning som filmens karaktär har. Karaktärens livshållning framställs i ett romantiserande ljus, och plötsligt kan alla individer med liknande livshållning se sig som Marv, istället för att se sig som missanpassade. Styrkan i fiktion består i att en publik uppskattar den, och att folk som lyckas identifiera sig med särskild fiktion därmed får uppleva en känsla av acceptans för den egna personligheten. Exempelvis kan folk med dödslängtan tänkas identifiera sig med Marvs orädsla inför döden, och därmed känna att det är okej eftersom Marv som fiktion är accepterad och uppskattad av samhället.

Vilken sorts fiktion, och vilken sorts karaktär skulle du skapa för att rättfärdiga dig själv? I Sin City är personlighetsdrag förstärkta genom överdrift. Vilka drag hos dig själv skulle du överdriva för att framställa en karaktär för fiktion?