Genom musiken kan jag få en ”andlig” förståelse för min existens och omgivning. Ja – psykedelisk musik är tillräckligt abstrakt och varierande för att låta sinnet göra en mängd lösa associationer som sträcker sig in i den ”andliga” dimensionen av det mänskliga sinnet. Associationerna består av abstrakta känslor och mentala bilder som ger upplevelsen av att de hör samman med min verklighetsuppfattning och självuppfattning.
Alla lösa associationer saknar påtaglig betydelse eftersom de är alldeles för vaga för att kunna förklaras. Jag kan inte övertyga dig om att mina upplevelser är betydelsefulla även om upplevelserna känns betydelsefulla. Jag kan bara antyda att associationerna känns personligt betydelsefulla eftersom de vidrör det personliga material som jag består av. Musiken lockar till abstrakta associationer – en känsla av samband – mellan olika delar av mitt personliga material. Jag upplever mig själv enligt nya perspektiv.
Men just nu finner jag musiken tråkig och oengagerande, och inget av ovanstående gör sig gällande. Ovanstående är säkert bara halva sanningen som kompletterats med kreativa tankar för att sätta saker och ting i ett sammanhang. Varför ovanstående skulle vara betydelsefullt är också oklart.
Idén om sinnet som en dörr till kosmisk visdom lockar mig till tron om att en sådan dörr existerar, men just nu känns allt enbart ordinärt och vardagligt. Visdomen nås genom vardagligheten, men en sådan tanke verkar mest göra tänkaren bekväm i att vardaglighet existerar som en verklighet enligt ett "vardagligt" mönster. I själva verket har vi gjort vardagen ytterst vardaglig genom vår tendens att fästa oss vid olika sätt att betrakta omgivningen – olika sätt att associera olika sinnesintryck med varandra. Vägen till visdom måste vara att åsidosätta invanda associationer, och finna nya, och möjligtvis är det själva processen av att finna som innehåller visdom, och inte alls de slutsatser som finnes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar