Det träffande i mina ögon är särskilt hans syn på liv och död, där han tycks ha en distans till livet så att smärta och annat blir ovidkommande. En orädsla inför döden är också där, eftersom livet inte tycks vara högt värderat eller på allvar taget, och livets kantigheter omsveps av humor – svart, sarkastisk, ironisk, eller bara humor. Träffande är också det permanenta lugn som omger tanke och självreflektion. Personliga bekymmer och intensiva omständigheter i kombination med ständigt lugn vittnar om ett sinne som funnit vila i en hätsk värld. Möjligtvis finns där en trötthet inför livets flackiga nyanser, och döden som svarthet ses som en befrielse, men Marv är inte självmordsbenägen, utan saknar bara fruktan för mörker.
Intressanta är att filmen – Sin City – är del av vår populärkultur, och därmed kan samhället (i viss mån) ses rättfärdiga den livshållning som filmens karaktär har. Karaktärens livshållning framställs i ett romantiserande ljus, och plötsligt kan alla individer med liknande livshållning se sig som Marv, istället för att se sig som missanpassade. Styrkan i fiktion består i att en publik uppskattar den, och att folk som lyckas identifiera sig med särskild fiktion därmed får uppleva en känsla av acceptans för den egna personligheten. Exempelvis kan folk med dödslängtan tänkas identifiera sig med Marvs orädsla inför döden, och därmed känna att det är okej eftersom Marv som fiktion är accepterad och uppskattad av samhället.
Vilken sorts fiktion, och vilken sorts karaktär skulle du skapa för att rättfärdiga dig själv? I Sin City är personlighetsdrag förstärkta genom överdrift. Vilka drag hos dig själv skulle du överdriva för att framställa en karaktär för fiktion?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar