Nyttan med att sitta ”rätt” vid meditation

Är liggande ställning verkligen den sämsta meditationsställningen, och är en rak lotusställning verkligen ett krav för framgång i meditation?

Kroppsställningens egentliga roll

Låt mig spekulera. Meditation förekommer ofta i stora församlingar där mängder av individer deltar. Stora församlingar där meditation förekommer kan vara yoga-grupper, och buddhistiska föreningar och kristna församlingar. När människor samlas i stora grupper för att utföra en aktivitet gemensamt, då uppstår en gruppkultur som inhyser normer för hur deltagarna ska bete sig. En norm som kan uppstå är kravet på att sitta i en viss sträng meditationsställning. Kravet kan grunda sig i att föreningen anser att mental slapphet är ett hinder i meditation, och därmed förbjuds en kroppsligt slapp ställning som är ett vittnestecken för mental slapphet. Självklart kan den enskilda individen vara mycket mentalt alert, men om individen ser slapp ut inför andra gruppmedlemmar, då påverkas medlemmarna negativt eftersom de tror att individen även är mentalt slapp. Individens val att sitta i en slapp ställning blir ett hot mot gruppens normer.

Med grund i ovanstående resonemang misstänker jag att den strikta lotusställningen snarare är ett uttryck för gruppens normer om att sinnet ska vara mentalt entusiastiskt till skillnad från slappt. Lotusställningen är därmed inte ett medel att tjäna individens meditation i första hand, utan ett medel att tjäna den kollektiva normen. Vidare tror utomstående individer att den strikta ställningen är ett krav för att nå framgång i meditation, medan så inte behöver vara fallet.

Liggande ställning

Argumentet är att liggande meditationsställning är sämst eftersom risken att somna är övervägande. Jag hävdar att om kroppen är utvilad fungerar liggande ställning utmärkt. På morgonen när jag har vaknat och är helt utvilad, då upplever jag väldigt bra förutsättningar för meditation och jag riskerar inte att somna eftersom jag är utvilad.

Slutord

Meditation är för många en kollektiv handling, men vägen till upplysning går inte nödvändigtvis genom ett kollektiv, och därmed blir kollektivets gruppnormer värdelösa och behöver ej föras in i den egna ensamma praktiken.