Dark psychedelic trance är en svår genre att ta till sig, eftersom melodi och rytm är väldigt fragmenterad, medan vanlig musik som vi är vana vid följer givna och förutsägbara regler för rytm och melodi. Dark psychedelic kan lättare erövras när jakten på öronlust minskar, och när musiken betraktas som intressant istället för att placera den i dikotomin bra/dålig. Vidare är det mycket intressant att studera hur det egna sinnet förhåller sig till alla oväntade ljudformer.
Jag skickade Mubali - Narcolepsy till en vän, och han blev frustrerad och tyckte att musiken lät som om den var gjord av någon unge som bankade på massa olika objekt. Troligtvis sökte han öronnjutning, men den mörka psykedeliska trancen ger inte vika på den punkten, utan kräver istället av lyssnaren att underkasta sig alla märkliga ljudformer – ge upp iden om att musiken måste ge en känsla av ett sammanhang.
Musiken är inte slumpmässig som man först kan tro. Det finns en balans mellan ordning och kaos – rytmer och melodier förekommer, och ett generellt tema kan antas, men samtidigt uppstår inslag av kaos som fragmenterar rytmer och melodier. Lyssnaren måste sannerligen vara ödmjuk och ständigt försöka tolka musiken på nytt för att få en känsla av sammanhang, och lyssnaren måste också kunna ge upp iden om att det måste finnas ett sammanhang, för är det omöjligt att uppleva ett sammanhang i musiken. Känslan av sammanhang är lättvunnen i vanlig musik, men icke i dark psychedelic trance, och det gör musiken mycket intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar